Ingen kan fylla upp en scen som han, trots att han är ensam med bara gitarren och ett svart skynke i bakgrunden så skulle det funka kvällen ut. Dock får jag medge att när ridån föll ner och hela bandet blottades så var det oslagbart. Att leverera har alltid varit hans grej, ibland glad, oftast ganska sluten men det spelar liksom ingen roll. För när jag står där och får alla favoritlåtar spelade en efter en så är jag alltid nöjd. Och visst har han en karisma som alltid finns där, öppen som sluten. Men ikväll var det magiskt. Med nöje bjöd han på sig själv, var glad, verkade lycklig och fick varenda kotte att förstå att vi var viktiga. Att han faktiskt är så jäkla nöjd när han står där, att han tycker det är så otroligt häftigt med flera tusen fans som alla har ögon och öron riktade mot honom. Ja magi är det rätta ordet. Låt efter låt suckar jag nöjt och tänker åh min favoritlåt. När låtar som ”Kom änglar”, ”Hugger i sten” och inte minst ”Elden” spelas är kvällen gjord och en skön känsla av nostalgi infinner sig. Jag får gåshud över hela kroppen och känner lyckan skölja över mig våg efter våg tills hela jag skvalpar nöjt. Det är trångt, på ett lagom, mysigt sätt. Ständiga armar vajar och klappar i luften och jag struntar blankt i min hemska sångröst och sjunger med för glatta livet. Det är ljumma vindar som fint blandar sig med de ljuva tonerna från scenen och ja det får mig att känna mig mäktig och världsvan. Det är lustigt att musik kan få mig så glad, sprudlande, lätt, ledsen, alldeles tafatt och helt omtumlad. Jo jag får väl lov att säga att den där Lasse han kan han! Bilder utlovas framöver.
O jag somnade den natten i tron på att allt var en del
i en kärlekshistoria
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar